Det är jobbigt när man fastnar för någon som är riktigt skum och svår att läsa. Man vet varken in eller ut. Vill inte hoppas men gör det ändå, bara för att man inte kan låta bli. Du är svår. Men fängslande. 

Och just när man tror att man har löst gåtan så springer tankarna iväg och man sitter återigen som ett stort frågetecken. Stirrar framför sig på skärmen, försöker läsa mellan raderna. Överanalyserar. Frustrerad men fast. Precis som en mus i en fälla. Man har osten så nära att man kan känna lukten, nästan nå den med nosen, men det krävs ändå några millimeter till. Bara lite till. Lite till och vi är där. 

Men glöm inte, det krävs två.